Dom flesta dagar är solsken, så är det nog för dom flesta. Eller det hoppas jag iallafall. Men vissa dagar är det helt enkelt inte solsken och det kan ju bero på massa olika saker. Jag tror alla behöver vara arga, ledsna, behöver agera ut i tårar & ilska och har man inga direkta problem så skapar man sig sina problem. Och det är fine. Ett litet "i-lands problem" är ju egentligen ett gott tecken, om en trasig vas är det värsta eller att man missar bussen med 5 meter och få stå ute i snålblåst och vänta 10 minuter på nästa buss då har man ju det ganska bra.
Men det som kan göra mig så jäkla arg och ledsen det är när andra personer "skapar" problemen, sorgen, rädslan, oron, känslorna..
Ett klassiskt exempel är ju när man är gravid. Då är det precis som det är fritt fram att säga vad som helst till den personen som står där med magen i vädret till allmän beskådan. Utan minsta reflektion om hur hon känner sig så levererar kända och okända människor sina historier om vad som har hänt dom själva, deras vänner, "en dom känner".. och det är i 99% av fallen inga lycko-stories. nej det handlar om dödfödda barn, förlossningsskadade mödrar osv. Det handlar allt som oftast om det värsta som kan hända kvinnan dom pratar med, det handlar om allt hon oroar sig för skall hända. Och det här gör mig så jävla förbannad!
Hur i hela helvette kan människor vara så taktlösa?
Ni får ursäkta mitt språk men det finns inget som gör mig så arg som just detta beteende och det är ständigt återkommande på tjejmiddagar etc. Alltså inte att någon säger taktlösa saker utan berättelser om hur vi alla blir behandlade av folk vi känner och/eller inte känner..
Senast i veckan pratade jag med en kollega som ev hade sin bebis i sätesbjudning och hon var jätterädd för att det skulle vara så och för en eventuell kommande "vändning". Vad tror ni då att alla sagt till henne?
Jo att alla vändningsförsök är fruktansvärda. Att det gör jätte ont. Att det är fara för barnet. Att alla försök misslyckas. osv..
Exakt samma info fick jag innan jag skulle göra vändningsförsöket när jag väntade Alice. Och jag blev så arg och orolig. Jag ville ju så innerligt att det skulle gå att vända henne. Men jag fick förtroende för läkaren, en gammal man i pensionsålder, han hade en "hitrate" på 95% av sina vändningsförsök och talade lugnt med mig och berättade att allt handlar om inställning, förtroende och samspel mellan mamman och den som skall göra vändningen. Jag gav mig själva f*n på att det skulle gå. Och det gjorde det. Och det gjorde inte jätte ont. det var lite oskönt men det kan man ta. DET berättade jag för min kollega och hon blev såååå glad av att höra det. Hon blev lugn och hoppfull.
Nu låg inte bebisen i säte men hon ringde upp mig efteråt och berättade allt och tackade för orden jag sagt till henne och att det betydde mycket för henne inför hennes läkarbesök.
Så nu avslutar jag detta allvarliga, lite ilskna inlägg med några uppmaningar;
Säg inte till en gravid kvinna att du känner en som fick föda ut ett dött barn.
Säg inte till någon som är flygrädd att bara 30% av alla flygplan kraschar innan personen skall åka på semester.
Säg inte till någon som är sjuk att du känner någon som dött av samma sjukdom.
osv.. point taken?
Tänk er för!
Tänk en gång extra!
Hur skulle du själv vilja bli bemött?
Så. Det kanske kan bli en trevlig fredag iallafall.
Skall bara lugna ner mig lite ;)
puss
