tisdag 16 februari 2010

Älskade lilla mormor

Min lilla mormor ligger på sjukhus sen en tid tillbaka & är ganska "skruttig" och i helgen fick vi veta att hon inte har långt kvar att leva nu... Morfar fick samtal av läkaren och mormor lades på enskilt rum. Och jag fick ont i hjärtat, så ont i hjärtat.

Ska min älskade mormor tas ifrån mig nu? Nej!! Jag vill inte!!! Jag vill att hon ska vara kvar, för alltid... men jag förstår ju att det inte går. Men vad jag förstår & vad jag vill går inte hand i hand just nu.

Jag har haft väldigt bra relation till min mormor & morfar. Mormor var min första brevkompis, hon sydde & stickade kläder till mig & alla min dockor när jag var liten, hon följde med mig på picnic så ofta jag ville - och tyckte det gick jättebra att ha picnic'en i en dikeskant 100 meter hemifrån (min iver över att gå på picnic var ofta större än tålamodet att hitta en bra plats). Hon har lärt mig att baka & jag tror nog att min passion för antika saker & loppmarknader föddes på deras vind - där jag fick botanisera fritt bland råttfällor & annat bråte och jag hittade alltid något fint som jag fick ta hem.

Men nu ligger lilla mormor alltså på sjukhuset i Mora. När vi fick höra hur det var ställt så åkte vi såklart upp till henne. Så jag & Henry, mina föräldrar & min lillebror åkte upp i helgen som var. När vi kom till sjukhuset var mormor så liten & svag, jag klappade henne på kinden & frågade: hur mår du lilla mormor.. "det ser du väl" svarade hon svagt.. men när Henry vaknade så blev hon med ens piggare, hon pratade & busade med honom, pickade på honom & lipade & hade sig. Jag såg på hennes ögon att hon med ens blev mycket piggare, även om hon emellanåt blev jättetrött. Men småbarn kan verkligen vara en liten energikick! Det var nog bra för henne. Hon tyckte Henry var riktigt fet sa hon :-) När vi kom för att hälsa på dagen efter så var hon faktiskt lite piggare, och det kändes såklart jättebra. Men ändå så vet jag att det är inte långt kvar..

Jag tycker livet är så grymt, jag tänker mycket på morfar som kommer bli ensam kvar i deras hus som dom byggde 1956 och har bott i sen dess. Dom har levt ett helt liv tillsammans och nu ska en lämna det... och en blir kvar, alldeles ensam. Nej fy det är så sorgligt. Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Nu ser jag snart inte tangenterna för alla tårar.

Lilla morfar & lilla lilla mormor. Mina tankar är hos er hela tiden nu och jag hoppas att vad som än händer & när det händer, blir så bra som det bara kan bli -för er båda.

puss Lina

5 kommentarer:

  1. Hej Lina

    skickar en styrke kram .....
    du ska veta vad jag grät när jag läste din text
    fyyy
    farao
    stickar ej styrkekramar i massor
    förstår att det är jobbigt

    /LINDA ( din fd granne på vulkan :-)

    SvaraRadera
  2. Usch och fy vännen, jag vet allt för väl vad du går igenom. Det är ju inte länge sen morfar gick bort.
    Tänker på dig och din familj, hör av dig om du vill prata.
    KRAM

    SvaraRadera
  3. Tack, vad ni är gulliga. Det värmer <3

    Kram L.

    SvaraRadera
  4. Jag är så ledsen för er skull - din och din familjs!! Jag har alltid tyckt att du har så fin relation med dina morföräldrar och att du verkligen gör ditt bästa av din tid med dem - hälsar på, skickar vykort, tar hand om dem. Jag är övertygad om att de känner sig oändligt älskade och att din mormor är lycklig över att ni kom upp i helgen. Hon kommer att ta med sig den känslan dit hon ska härnäst - att vara älskad.

    Jag förstår att det är jättejobbigt just nu, och som du skriver - din morfar blir ju kvar. Det är hjärtskärande. Jag hoppas att den här förändringen blir så bra som den nu kan bli för båda två.

    Krama din man och dina barn så mycket som du kan och hämta styrka från dem. Och gråt så mycket du behöver! Ring mig när du vill, jag är hemma. Love you!!

    SvaraRadera
  5. oj ska vara skickar styrkekramar i massor ( ej råkade komma in ..hmm )

    /LINDA

    SvaraRadera